I tisdags satte jag och mamma oss i bilen och körde mot Voullerim för att hälsa på världens bästa Marwin. Åhhh vilken underbar individ han är och oj vad jag saknar honom. Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden så hade jag nog inte sålt honom förrän 2016 iaf. Jag hade verkligen behövt en lite längre tid med honom. Helst så skulle jag inte sålt honom alls, men det är så himla lätt att säga nu. Vi hade så himlahimla kul i slutet, utan att bråka eller tjafsa med varandra men det var inte kul för någon av oss att ta allt till vårt yttersta. Det var inte kul att kompromissa med varandra varje dag och det var definitivt inte kul för mig att rida runt på min ponny som inte kunde mer när mina krav blev högre och högre. 

 

Hur som helst så var det helt magsikt att träffa honom igen! Han la upp huvudet på min axel för att mysa precis som förut och det kändes verkligen som hemma när jag satt upp på honom. Det var så skönt att få rida "min" underbara Marwin igen. Jag har saknat känslan att känna mig säker när jag rider. Att inte tvivla på mig själv och ha kul medans jag sitter på en häst. Marwin är verkligen en häst som tar fram det bästa inom en. Inte bara hos mig utan även hos hans föregående ägare och nu hans nya ägare. Jag bara vet att han gör folk till bättre människor.